God morgon, kära läsare.

Hoppas gårdagens poem gjorde er glada i hågen och att ni också fick den på hjärnan lika svårt som jag har haft hela helgen.

Frukost nu, kaffe och rostbröd. Känns /mycket/ sex and the city. heh.

Min soffa kom igår. Vilket jävla åbäke!
3-sits lädersoffa i den mest otympliga form. Det är lugnt tänker jag, jag har ju beställt hemkörning.
Sen är det ju hiss upp.

Soffa dyker upp och till min förvåning är det samma flyttkille som var hos mig sist jag överkonsumerade på ikea. Well, han kände inte igen mig. Han var ungefär lika otymplig som soffan och hade jag inte vetat bättre hade jag sagt att han hade downs syndrom. Han utstötte ljud som "dröhl...." och "ubuhu...".
(psst...det kan ha varit en ORCH!)



I vilket fall,
han kommer ut ur bilden och baxar ut soffan, vi bär in den i trapphuset (under mången grymtningar och stön)
väl där trycker han på hissknappen. Men ingen hiss.
Han trycker igen. Ingen hiss.
Han trycker igen och igen och igen och igen tills jag säger "men du...det kommer nog ingen hiss".
Orchen ger sig och jag springer upp för att se var hissen har stannat.
Det visar sig vara på mitt våningsplan och ut ur den halvt nedsänkta hissen, på taket tittar en liten man med spetsiga tänder och galen flint ut.
(Det /kan/ ha varit en gnome!)



Hissgnomen förklarade att hissen var trasig men att han skulle sätta igång den åt mig och orchen så vi fick se om det fungerade. Det gjorde den. Orchen släpade in soffan i hissen och till min förvåning satt hissgnomen fortfarande uppepå hissens tak. Han babblade på och han skulle lika gärna kunna sagt "U wanna join mah guild?!"

Soffan var för stor. Jag bor förvisso på första våningen men soffan var det otympligaste åbäke jag sett och jag hade en orch med mig till hjälp.  När vi kom ut igen med soffan för att ta den andra trappuppgången petade ytterligare en gnome ut huvudet och kacklade gott "Det blir inte lätt det där inte!" Jag muttrade till svar och hade jag haft pil och båge på mig hade han varit så körd.
Vi släpade, vi drog, vi lysfte, bände, böjde och drog, allt detta under mycket gnöl och grymt. Jag trodde jag skulle bli tokig.

Väl uppe hade jag så ont i händerna och armarna. Jag andades häftigt och skrek på papperet som Orchen lämnade fram. I själva verket kunde han lika gärna skickat fram ett papper om försäljning av min (redan sålda) själ. Jag hade skrivit på i vilket fall.

Vilken jävla dag.
Orcher och gnomes och lädersoffor.

Jag andades en sekund med soffan på plats, sen tog jag en cigg.
Jag såg ut över Hooden och lät vinden smeka mitt hår.


Det fick vara nog för idag.