Hon har andats ganska djupt nu i några dagar. För varje upp finns ett ned och för varje rakt finns ett sne.
Just nu har nedåt kommit lite grann, vilket väl var väntat efter den dröm-gång jag tagit hittils sen jag landade på irlands gröna mark. Det blir dock lite konstigt, för man vänjer sig vid räkmackan ganska snabbt. Man glömmer nästan bort hur det är att kämpa. Min lärare i gymnasiet sa en gång "du vet inte hur man kämpar, du försöker, men du är alltid för stark för dina utmaningar..." Jag tänker på det ganska ofta, hon kanske hade rätt, kanske känns det bara bättre att tänka så när man är där med sköld och svärd och kämpar bäst man kan.
Det är inte så mycket nu och jag vet att det mest är inställning och möjligtvis hormoner.
Måste säga att jag älskar mitt jobb dock. Jag har aldrig kunnat säga det förut men jag /älskar/ mitt jobb. Jag har dåliga dagar, så klart, men efter semester så längtar jag tillbaka. Inte bara för att det är "skönt att ha något att göra", utan jag saknar mina arbetskamrater, lukten av 300 datorer på helspinn, mina arbetsuppgifter och kampen mot klockan. Jag gillar att vara under pressen och jag gillar att det ibland hänger bara på mig.
Nåja, det var nog nog för idag. Nu ska jag spela Heroes of Might and Magic 3 och dricka kaffe, som man bör på en lördag morgon.
..när jag var bara 4-5 år gammal, och tyckte att mamma var sådär fruktansvärt elak som inte lät mig göra precis som jag ville jämt och alltid. Jag var en rymmare. Minst en gång i veckan packade jag min lilla röda resväska med det essentiella, min kudde, min tiger, en filt och lite kakor. Jag hotade med att rymma, jag skulle aldrig komma hem igen och nu fick det minsann vara nog. På den tiden var jag inte bara blond, jag hade inte ens växt i mitt huvud ännu. Det kanske är det som gör att jag är så tjocknackad.
Jag hade iallafall min väska packad och jag gick. Inte så långt kan du tro, men ungefär 4 minuters gångväg från mitt hem fanns en lekpark och en sandlåda. Där lade jag ut min filt, min kudde och tiger, åt kakor och funderade tills det var dags att förlåta mamma, tills jag var hungrig eller tills jag glömt varför jag rymt i första andetaget. Då packade jag min väska och gick hem.
En höst-dag, låt oss säga i oktober så var mamma den elakaste igen. Jag fick inte som jag ville och jag skulle minsann visa henne att mig sätter man sig inte på. Jag packade sedvanligt min väska och ut genom dörren stack jag. Denna dag var det dock för kallt i sandlådan, frost ute och inte alls särskilt mysigt väder för picknick. Vi hade en stor dodge ram på den tiden. Den var alltid upplåst, minns inte varför men jag gissar att bakdörrarna var trasiga. Där kröp jag in och efter ett paket kakor så blev det stora huvudet lite suddigt och värmen gjorde inte det hela bättre. Nog sagt, jag somnade.
Mina eskapader brukade vara i ungefär en halvtimme, och aldrig särskilt mycket längre. Denna gången var jag borta i timmar. Mamma visste förstås var jag brukade vara, men när hon efter lite oro att jag missat middagen går upp till lekparken för att leta efter mig och inser att jag inte är där så kan jag bara tänka mig klumpen i magen.
Jag ska inte dra ut på det särskilt mycket ytterligare men när jag väl vaknade till liv, hungrig och kom innanför dörren ar det ingen där. Jag letade runt men bestämde mig sedan för att de säkert åkt och handlat. Väntade länge gjorde jag innan en oroligt arg mor och far stormade genom dörren. De fann mig lekande på golvet i köket, och grannar, syskon och annat folk jag inte ens förstår var de kom ifrån blandade "var har du varit!?" med skratt av lättnad. Det var den gången.
