Pianotråd och Superlim
Kategori: Livet
På väg till jobbet i morse slog tanken mig om döden.
Detta kan ju tänkas låta bittert och på gränsen till depprimerat, men jag har annat i åtanke.
Det som rör sig i mitt huvud när jag tänker på döden är främst en nyfikenhet, en mycket stark sådan
och det jag funderade på denna morgon var detta;
Om jag dör idag, vad har jag då förlorat som jag med stor säkerhet kommer sakna i det som eventuellt kommer sen. Vad jag kom fram till? Inte så mycket. Visst skulle jag, i ett eventuellt liv efter döden, sakna de människor som jag skulle sakna om de dog idag. Mina vänner, familj osv.
Men så tänker jag såhär;
Jag har ju redan förlorat många människor ikring mig, i dödens djupa armar och nog saknar jag dem, men jag mår inte speciellt dåligt över det. Jag förstår att jag aldrig kommer få se dem mer, nickar och accepterar.
Att återkalla de döda är en lång process och det är få människor som är värda besväret, krasst sagt.
De materiella ting jag har i denna värld kan jag utan större ansträngning klara mig utan och säg då att det inte skulle ske något alls efter döden?
Toppen! Då skulle jag inte heller känna avsaknad av det som jag eventuellt skulle saknat i ett liv därefter.
Att det inte hände något alls skulle nästan vara det bästa av alternativ, för då skulle man ju inte känna eller vara någonting alls. Nu tror jag ju inte på att det finns någonting som heter ingenting, utan bara sådant som vi ännu inte kommit på, men det är en helt annan historia.
Faktum kvarstår att om jag skulle dö idag så finns det inte något direkt som skulle skava.
Jag skulle få min nyfikenhet mättad och mitt liv/inte liv efter döden kan väl knappast vara så farligt?
Vad är det värsta som kan hända?
Jag tar nog helt enkelt min pianotråd, mitt superlim och min pall.
Drar tråden i snara runt halsen, limmar fast händerna vid öronen och hoppar från min pall.
Men så kommer jag att tänka på mina vänner, min familj osv.
Nog skulle de bli ledsna?
Visst skulle jag såra dem?
Väntar kanske en stund i samvetskval.
Inte lätt att komma ned från pallen dock, med superlimmade händer vid öronen och en snara kring halsen.
Jaja...
Detta kan ju tänkas låta bittert och på gränsen till depprimerat, men jag har annat i åtanke.
Det som rör sig i mitt huvud när jag tänker på döden är främst en nyfikenhet, en mycket stark sådan
och det jag funderade på denna morgon var detta;
Om jag dör idag, vad har jag då förlorat som jag med stor säkerhet kommer sakna i det som eventuellt kommer sen. Vad jag kom fram till? Inte så mycket. Visst skulle jag, i ett eventuellt liv efter döden, sakna de människor som jag skulle sakna om de dog idag. Mina vänner, familj osv.
Men så tänker jag såhär;
Jag har ju redan förlorat många människor ikring mig, i dödens djupa armar och nog saknar jag dem, men jag mår inte speciellt dåligt över det. Jag förstår att jag aldrig kommer få se dem mer, nickar och accepterar.
Att återkalla de döda är en lång process och det är få människor som är värda besväret, krasst sagt.
De materiella ting jag har i denna värld kan jag utan större ansträngning klara mig utan och säg då att det inte skulle ske något alls efter döden?
Toppen! Då skulle jag inte heller känna avsaknad av det som jag eventuellt skulle saknat i ett liv därefter.
Att det inte hände något alls skulle nästan vara det bästa av alternativ, för då skulle man ju inte känna eller vara någonting alls. Nu tror jag ju inte på att det finns någonting som heter ingenting, utan bara sådant som vi ännu inte kommit på, men det är en helt annan historia.
Faktum kvarstår att om jag skulle dö idag så finns det inte något direkt som skulle skava.
Jag skulle få min nyfikenhet mättad och mitt liv/inte liv efter döden kan väl knappast vara så farligt?
Vad är det värsta som kan hända?
Jag tar nog helt enkelt min pianotråd, mitt superlim och min pall.
Drar tråden i snara runt halsen, limmar fast händerna vid öronen och hoppar från min pall.
Men så kommer jag att tänka på mina vänner, min familj osv.
Nog skulle de bli ledsna?
Visst skulle jag såra dem?
Väntar kanske en stund i samvetskval.
Inte lätt att komma ned från pallen dock, med superlimmade händer vid öronen och en snara kring halsen.
Jaja...
