Människors störta rädsla, Döden. Ihopkopplat med kalla kårar och  ångest.
Man kan spekulera länge i varför man är rädd för döden och vad man skulle vinna på att inte frukta den.
Leva var dag som om den vore den sista är en annan teori som lutar åt motsatsen.
Min frågeställning i detta är, hur vet vi att vi kommer dö?

Vi vet att andra har dött, de flesta i vår släkt är döda och därför antar vi att även vi ska dö.
Jag antar att det är naturligt att refferera till närmaste gemensamma nämnare i frågor som denna.
Jag föredrar dock att se mig själv som individ när det kommer till liv och död. (Även här en ny frågeställning om huruvida liv och död verkligen borde ställas som varandras motsatser då vi inte med säkerhet kan säga att döden är slutet på livet.)
Jag vet inte att jag kommer för förrän det faktiskt sker, jag är odödlig tills motsatsen bevisas.
Och nej, jag godtar inte att andra människor dött som bevis, för andra människor har också brytit ben i kroppen, det betyder inte att jag måste göra det. Andra människor har fått aids, det betyder inte att jag får det.

Sedan att människor lever med samma standard nästan överallt och att de få skillnader som finns gör att de dör förr eller senare, det är jag fullt medveten om. Däremot har jag aldrig träffat en död människa som varit övertygad om att de aldrig kommer dö.

Tills jag ser bevis, förblir jag odödlig.