Det är spännande att bo i förorten.
Det händer alltid något här, både bra och dåligt.
Det första som faktiskt lyfte mina stackars mungipor här ute var en afton när jag avnjöt en cigarett på min balkong.
2 bilar körde upp på parkeringen utanför och stannade med ett kittlande ljud. De män som steg ut var i åldrarna 20-25 och de var ungefär 5 stycken. Det dröjde inte länge innan 3 av dem slog och sprakade på den fjärde på marken, den femte mest tittade på. Det var länge sen jag såg gatuvåld på så nära håll, inte utan att man blir lite nostalgisk.

Utöver denna händelse så har jag sett både misslyckade bilstölder, misslyckade våldtäkter och bränder.
Som sagt, det är spännande att bo i förorten och det går fort i hockey.

Jag har funderat en del, och i detta fallet på det fötryck som homosexuella utsätts för.
I början tyckte jag att det måste vara svårt och jobbigt att älska någon när hela världen tittar på en med lupp.
Att inte kunna hålla sin partner i handen offentligt eller kyssas i bankomatkön, utan att få blickar och kommentarer.
Men ärligt talat, är det inte lite spännande att ha det så? Håller det inte ångan uppe lite?

Kärlek fungerar ju ofta på det viset att man vill ha det man inte kan få, den förbjudna frukten som smakar så sött.
Att då den yttre världen, samhället och befolkningen ger en hjälpande hand i att se till att ens förhållande för alltid är granskat och förbjudet kan jag ju tycka är lite av en free ride. Det måste ju göra det både mer spännande och giftigt.
Att varje gång man visar affektion till sin älskade känna den där pirrande känslan av att  någon ser en, någon dömer och det är nog tillochmed lite busigt.

Helgen har varit intressant, med besök av både min blivande man och min bror. Även veckan bjöd på ett par tre överaskningar och när jag fick ett sms på torsdagsmorgonen som vittnade om någon form av BitchSlap-krig på Rockbaren så visste jag att min onsdag varit lyckad.

Mitt hjärta vill fortfarande mot den gröna ön och jag börjar verkligen tråna nu.
Det gör nästan ont mellan revbenen.