StrUCK

Jag har en vän, han kallas för Piraten, precis som en annan författare jag vet om.
Han är en av de snällaste jag vet. En verklig genuin själ och han vill nog ingen illa
ens om han själv stod i skottlinjen.
Naiv, är ett ord som jag tror kan beskriva honom, i brist på ord med vackrare laddning.
Han tror på människor, han tror på världen och han blir ledsen varje gång som den sviker honom.
Jag avundas Piraten på sätt och vis.

Hans hopp om människor verkar pånyttfödas varje morgon då han slår upp ögonen.
Han vill så gärna att allt ska vara bubbelgum och såpbubblor och var gång som det dagar sig
att världen är ett träsk och fyllt till bredden med svart sörja, krossas Piraten om igen.

Jag vet inte vilket som är värst.
Att han har nog med tro på mänskligheten och världen för att fortfarande bli besviken varje
gång, eller att jag inte har det.

I vilket fall som helst så avundas jag honom lite. Just det att han återfår hoppet.
Jag tror det är för sent för det för min del. Jag vet inte riktigt när lågan släcktes.
Någonstans mellan barndomens jordgubbsdoftande frihet och   att sedan slungas in i en blödande verklighet som tonåring. Att se sina vänner kasta sig åt vargar Sina föräldrar ge upp och rättfärdiga dö.
Se människor sätta sin tro i det som jag vet inte finns och andra hänge sig åt såd de inte ens tror på själva. Jag rannsakar mig själv varje dag, för att se till, att jag inte blir som dem.
Inte för att de är dåliga människor (til skillnad från?) utan för att jag helt enkelt inte vill utsätta mig för dess naivitet.

Kanske är jag inte avundsjuk på just naiviteten utan ovetandet. Ignorance is a bliss, sägs det och jag kan på många sätt tycka att det är precis så.  Men nu är jag redan den jag är.
Jag vet det jag vet, eller tror mig veta. ag har sett det jag sett, känt det jag kännt och det finns ingen återvända från det.

Förhoppningsvis så är de människor jag talar om  lyckliga i sin ovisshet, och förhoppningsvis lär jag mig att vara lycklig i min visshet.

Vissa tänker för mycket, så är det bara, det handlar inte ens om intelligens. Det handlar nog snarare om selektivitet. Jag r säker på att de saker jag grubblar över ärsaker som andra inte ägnar en tanke åt under hela sin livstid.

Vem är jag att säga vad som är rätt och vad som är fel? Ibland önskar jag dock att jag kunde hjälpa min nära.
De som tänker för mycket vill jag ge lugn och de som tänker för lite (främst på sig själva) vill jag ge klarhet.

Nåja.