..när jag var bara 4-5 år gammal, och tyckte att mamma var sådär fruktansvärt elak som inte lät mig göra precis som jag ville jämt och alltid. Jag var en rymmare. Minst en gång i veckan packade jag min lilla röda resväska med det essentiella, min kudde, min tiger, en filt och lite kakor. Jag hotade med att rymma, jag skulle aldrig komma hem igen och nu fick det minsann vara nog.
På den tiden var jag inte bara blond, jag hade inte ens växt i mitt huvud ännu. Det kanske är det som gör att jag är så tjocknackad.




Jag hade iallafall min väska packad och jag gick. Inte så långt kan du tro, men ungefär 4 minuters gångväg från mitt hem fanns en lekpark och en sandlåda. Där lade jag ut min filt, min kudde och tiger, åt kakor och funderade tills det var dags att förlåta mamma, tills jag var hungrig eller tills jag glömt varför jag rymt i första andetaget.
Då packade jag min väska och gick hem.

En höst-dag, låt oss säga i oktober så var mamma den elakaste igen. Jag fick inte som jag ville och jag skulle minsann visa henne att mig sätter man sig inte på. Jag packade sedvanligt min väska och ut genom dörren stack jag.
Denna dag var det dock för kallt i sandlådan, frost ute och inte alls särskilt mysigt väder för picknick.
Vi hade en stor dodge ram på den tiden. Den var alltid upplåst, minns inte varför men jag gissar att bakdörrarna var trasiga.
Där kröp jag in och efter ett paket kakor så blev det stora huvudet lite suddigt och värmen gjorde inte det hela bättre.
Nog sagt, jag somnade.

Mina eskapader brukade vara i ungefär en halvtimme, och aldrig särskilt mycket längre. Denna gången var jag borta i timmar.
Mamma visste förstås var jag brukade vara, men när hon efter lite oro att jag missat middagen går upp till lekparken för att leta efter mig och inser att jag inte är där så kan jag bara tänka mig klumpen i magen.

Jag ska inte dra ut på det särskilt mycket ytterligare men när jag väl vaknade till liv, hungrig och kom innanför dörren ar det ingen där. Jag letade runt men bestämde mig sedan för att de säkert åkt och handlat. Väntade länge gjorde jag innan en oroligt arg mor och far stormade genom dörren. De fann mig lekande på golvet i köket, och grannar, syskon och annat folk jag inte ens förstår var de kom ifrån blandade "var har du varit!?" med skratt av lättnad. Det var den gången.