StrUCK

Today I hate.

Apati.

Kategori: Livet

Jag kan minnas den dagen då apatin slog till. Det var den dagen jag tappade allt vad hopp och önskan om människor heter. Tyvärr kan jag inte erinra mig årtalet eller hur gammal jag var, men gammal nog att åka buss inne i stan själv, så över 12. Jag satt på tidigare nämnd buss och lyssnade på min musik, med hörlurar i förstås,för jag är ingenting som dagens små slynglar som på något sätt fått för sig att jag gillar R'n'B lika mycket som dem gör.

Jag har ett svagt minne av att musiken som dundrade i huvudet var nirvana, så jag måste varit runt 13 år. Bredvid mig satt en medelålders man, eller kvinna, i nuläget kan jag inte ens minnas. Jag såg ut genom fönstret och landskapet svishade förbi mig. Jag har alltid gillat att åka buss, tåg och bil- det är avslappnande att sitta så stilla när allting utanför rör sig för fort. Så jag andades nog långsamt, vad lugnt och fin och störde ingen alls, när jag känner en knack på min axel, och jag vänder mig om. Jag minns ett rödmosigt nylle, medelåldern bredvid mig ville yttra sig, så jag tog ur mina lurar och höjde ett ögonbryn. "Du borde inte lyssna så högt på musik. Vet du inte att du kan få tinitus?"
Där föll jag. Inombords så ramlade världen och jag tror min haka gjorde det samma. Jag kunde inte ens säga alla de saker jag ville ha ur mig;

"Vad fan har du med det att göra, idiot?"
"Nästa gång jag ser ut att bry mig om din åskit, titta en gång till..."
 "Skojar du med mig? Är det sant? Nej herregud var är mina öronmuffar!?"

Nej, Maria, 13 år, som alltid är rapp i käften och har något bakom hörnet var bara tyst, tittade medelåldern i ögonen och möttes av kyla, avsmak och avund. Maria kvävde en suck, ett skrik, en kväljning och svarade bara "Jo..." satte in sina lurar i öronen igen och riktade blicken mot hoisonten.

Jag talade häromdagen med Patrick, efter några öl så pratade vi om mord, darwin och mänskliga rättigheter. Jag tar hans bitar på engelska, för jag får nog inte till översättningen rätt annars.

Detta var mitt i konversationen någonstans.
P: You seem very compassionate towards mankind when you say that...
M: No, I wouldnt call it compassion.
P: What would you call it?
M: Indiffrence.
P: You have too big of a heart for indiffrence. You always talk about how you hate people, but I dont think you do.
M: No, no I dont think I do. See, I have given up on people is all. I don't hate them, I don't love them. I don't want to make them better, I don' want to make them worse...
P: Ah...apathy. The truth of our generation, my love.

...Vi hittade en park.

Kategori: Livet

Vissa dagar är bara rosa, puffiga och sådär snusksött gulliga.
Dagar då man tänker på framtiden men inte säger ett ord om den för att nu är så nära och vibrerande.
När du hör vattenfallen porla, alla stenar på stranden är vackra och fåglarna sjunger i träden omkring.




När regnet startar, som det är dömt att göra på en grön ö, så hittar du en ek, kryper in under grenverket och
suckar. Inte ett tråkat suck utan ett sånt där du bara får när du vet att just i detta ögonblick kan ingenting gå fel.
När det luckrar upp och solen tränger egenom molnen igen, du ser regnbågen, tar honom i handen och ni vet båda två vart ni skall gå.



Vissa dagar.